En berättelse om

barndomens förundran, förlorad magi

och trollen som kom tillbaka

Barnet som var ett troll

När jag var liten berättade mina föräldrar att jag var ett hittebarn. De hade hittat mig ute i skogen, tagit med mig hem och uppfostrat mig som sitt eget barn. Mina riktiga föräldrar var nämligen troll, förklarade de.

Man skulle kunna tro att ett sådant avslöjande skulle ha gjort mig orolig, men jag blev snarare väldigt förtjust över nyheten. Det var bara en sak jag funderade över. Hade inte troll svans?

Mamma förklarade att de hade varit tvungna att ta bort min svans för att kläderna skulle passa, och det tyckte jag lät fullständigt logiskt.

Så nu visste jag vad jag hade att göra. Jag måste hitta min riktiga familj!

Jag fick inte lämna trädgården på egen hand, men så snart de vuxna hade annat för sig tog jag varje tillfälle i akt att smita ut i skogen utanför mina morföräldrars hus. Jag pratade med stenar och växter och letade efter trollen i skrevor och under trädens rötter. Jag fascinerades av knopparna som slog ut inför mina ögon och njöt av de söta bären jag stoppade i munnen.

Fåglarnas kvitter och binas surr ackompanjerade min glada sång medan jag dansade fram över mossa och stenar. Ibland kunde jag höra ett avlägset fnitter och skymta någon som lekte kurragömma med mig medan jag lyckligt skuttade omkring i denna väldiga djungel av upptäckter och äventyr.

Så kom dagen då allt detta rycktes ifrån mig.

Jag fick veta att troll inte fanns. Allt hade bara varit en saga.

Jag blev fruktansvärt besviken. Det var som att vakna upp ur den ljuvligaste dröm och inse att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen. Det som jag hade uppfattat som verklighet hade tydligen aldrig varit sant.

Så jag slutade prata om det. Och när jag slutade tala om det började också rösterna långsamt tystna, precis som de gestalter jag tidigare hade sett så tydligt för mitt inre öga.

Åren gick och jag blev så småningom tämjd. Åtminstone till viss del.

Jag fortsatte att fascineras av växterna och träden som dansade i vinden och förundrades över naturens ständiga förvandling genom årstidernas växlingar. Men någonstans inom mig visste jag att något viktigt hade gått förlorat medan jag växte upp.

Där fanns en sorg som jag inte kunde sätta ord på, men den låg så väl gömd att jag nästan glömde bort den.

Ända tills den dag då jag stod framför mitt staffli och ett litet barn plötsligt uppenbarade sig inför mina ögon.

När trollen återvände

För varje pennstreck, för varje krita som tycktes mana mig att fortsätta, fick ett litet troll liv på duken. Samtidigt hörde jag en liten röst inom mig som uppmanade mig att lyssna.

Den lät sig inte tystas.

Så jag fortsatte att lyssna medan en underbar berättelse började veckla ut sig. Det var berättelsen om kärleken mellan Moder Jord och Fader Himmel. Kärleken som var gnistan ur vilken alla levande varelser föddes, liksom träden, växterna, bergen och floderna.

Allt levde i harmoni tills vi människor började ifrågasätta alltsammans och till slut glömde bort att allt är värdefullt och att vi alla är en naturlig del av den värld vi lever i.

Trollen vet fortfarande detta.

Men många människor har glömt.

Noonoomi

Den lilla rösten som talade till mig berättade att hon hette Noonoomi.

Hon är ett av de många trollbarn som har kommit för att söka kontakt med de människor som är modiga nog att stå upp för den uråldriga kunskapen om vilka vi egentligen är och hur allting hör samman.

När jag hörde detta tvingades jag möta min egen rädsla för att bli avvisad.

Jag började skriva, men var långt ifrån övertygad om att jag tillhörde de modiga. Jag bar fortfarande på ärr efter att tidigare ha blivit ifrågasatt, hånad och förlöjligad.

Så insåg jag plötsligt att det kanske var just dessa smärtsamma erfarenheter som hade förberett mig för uppgiften.

Hade jag överlevt allt detta hån bara för att ännu en gång dra mig tillbaka och gömma mig?

Nej. Den här gången bestämde jag mig för att stå upp för mig själv och anta den uppgift som hade erbjudits mig.

Jag fortsatte att måla och skriva, och de små trollen dök upp ett efter ett för att berätta sina historier.

Att minnas det vi glömt

Det de förmedlar är så rent och enkelt. Ibland behöver vi bara bli påminda om det allra mest grundläggande i livet.

I dag omger vi oss med så många distraktioner att det har blivit svårt att höra vår inre röst genom allt oväsen utifrån.

Och visst kan dessa distraktioner få finnas, så länge vi förstår vad de egentligen är – en konstgjord verklighet.

Det är ungefär som att gå på tivoli då och då. Vi kan roa oss med att åka berg-och-dalbana, njuta av spänningen och skratta åt äventyret. Men när åkturen är över går vi hem igen.

Vi bör nog inte leva i det ständiga adrenalinkickandet.

Någonstans på vägen verkar vi nämligen ha blandat ihop begreppen. Vi har börjat tro att berg-och-dalbanorna är den verkliga tillvaron och att vårt egentliga hem är något extraordinärt och främmande.

Det kanske är dags att tänka om.

Det har jag gjort.

Sedan trollen började dyka upp på mina målardukar har de visat mig det som jag egentligen alltid har vetat, någonstans djupt inom mig.

Livet rymmer så mycket mer än det jag har fått lära mig genom samhällets sätt att betrakta världen.

Numera tycker jag att det är märkligt att vi människor har byggt upp ett samhälle som blivit som en egen organism, en organism som nu styr över de människor som en gång skapade den.

En del hävdar att det måste vara så, eftersom människor annars inte skulle göra det som behöver göras.

Men jag är övertygad om att det inte stämmer.

Det kommer fortfarande att finnas människor som tar hand om gamla och barn. Det kommer att finnas någon som plockar upp skräpet därför att den personen tycker om ordning och reda. Det kommer att finnas ingenjörer och jägare, bönder och konstnärer, kockar och uppfinnare och alla andra som behövs för att vi ska kunna tillgodose våra behov.

Men arbetet skulle utföras utifrån var och ens hjärta, i stället för att styras och tvingas fram av ett system som saknar empati.

I teorin borde vi som mänsklighet ha blivit lyckligare i takt med att färre människor lever i fattigdom. Ändå verkar vi ha missat något avgörande, och det är hög tid att fråga oss vad det är.

Varför lägger vi mer kraft på att skada varandra än på att öka vårt inre välbefinnande?

Hur kommer det sig att vi värdesätter materiellt överflöd högre än inre frid?

Som barn hade jag en livlig fantasi och en omättlig nyfikenhet. Jag ville utforska världen och lära mig nya saker.

Det vill jag fortfarande.

Mycket har hänt under mitt liv och jag har bytt riktning många gånger. Det som intresserar mig kanske inte alls är det som får just dig att känna nyfikenhet och glädje.

Men så måste det få vara.

Det är ju just därför vi kompletterar varandra.

Så vad säger du?

Har du någonsin träffat ett troll?

Kanske är det dags att börja leta efter dem. Ute i skogen, under roten på ett träd eller kanske rentav på en målarduk.

Och lyssna till vad de har att berätta.

Om författaren

Shaeen Hansdotter Svanede är författare, konstnär och en nyfiken själ som aldrig riktigt har slutat förundras över världen.

Genom sina texter och målningar utforskar hon människans förhållande till naturen, till varandra och till sig själv. Hennes skapande rör sig gärna i gränslandet mellan det vardagliga och det magiska, där humor, allvar och livets stora frågor får samsas.

Hon har tidigare gett ut böckerna Utan smärta, ingen ära – el Camino, Samlade Qulor och ett och annat gruskorn, liksom diktsamlingarna Häxdikter och En vandring genom livet. Hon har även medverkat i antologin Mirakelkuren, den gula boken och har de senaste två åren skrivit artiklar för den engelskspråkiga tidskriften Alchemical Voice.

För närvarande har hon flera bokmanus under förlagsbehandling och arbetar med att färdigställa Trollessenser, en illustrerad bok för både barn och vuxna. Genom små troll med stora budskap vill hon berätta om etik, empati och kärlek – och påminna oss om allt det vackra som finns inom varje människa, men som vi ibland glömmer att lyssna till.

Det är en bok om att se världen med öppna ögon, ett nyfiket sinne och ett varmt hjärta.